HALT!

Det var lyckligvis länge sedan Aste var halt. Första gången jag såg det var en morgon när vi skulle åka på fältträning med Astes uppfödare och några andra. För att romantisera det hela så kan jag säga att det var en dröm som skulle gå i uppfyllelse, att få se min hund kunde jaga fågel på riktigt. Utan att jag hade tränat det innan. 

Men så haltade hon. Mycket. I morgonens panik skickade jag en video på det hela till uppfödar-Tina för jag var rädd att hon trodde jag hittade på en dålig ursäkt för att jag egenltigen var morgontrött. Det trodde hon förstås inte, men ibland funkar ju hjärnan lite annrolunda.

Jag trodde hon hade stukat foten men det var tyvärr mycket värre än så. Vi fick tid hos fysioterapeut efter att ytterligare en vecka gått då hon haltade till och från. Anna kände igenom Aste och kände en tydlig öm punkt, vilket ju är både otäckt och skönt. Man vill ju veta vad det är samtidigt som man inte vill att det ska vara nåt. Anna skickade vidare oss till en veterinär som tog röntgenplåtar, och jag i min enfald trodde fortfarande att de skulle vara blanka. Men när veterinären kom in i rummet och satte sig menande på sin stol så blev jag helt blank i huvudet. Minns knappt nånting av samtalet annat än ”tillväxtrubbning” ”många blir återställda” (”många” var då dåliga odds för mig) och ”ocd” som i min värld var tvångssyndrom, vilket Aste ju också har. :D

Det fick inte vara sant. Jag ringde folk och grät. Jag lät bli att ringa folk och gråta. Allt var ett töcken. 

Efter en second opinion hos min numer absoluta favoritortoped i hela världen, Sofie Gärfvert, bekräftades en ganska grav OCD i höger bogled. ”Om man nu ska se det positivt så är ju bogen det bästa stället att ha det på” har jag hört så många gånger nu att jag nästan spyr. Det är jättebra men fortfarande var ovissheten så stor att jag knappt hörde vad folk sa. Jag såg bara en raserad framtidsplan och visste inte hur jag skulle våga göra nånting med Aste. Den redan befintliga skräcken man har av att ha sönder sin hund genom sporter, lek, skogspromenader, höga hopp osv, blev tusen resor värre. 

I Januari var det dags för operation. Aste, precis som jag, älskade Sofie från första stund, så hon hade inga som helst problem med tanken på att vara på hemlig operation tillsammans med henne. Spännande! ”Jag kan vara Watson till din Shelock!” är jag helt övertygad om att Aste tänkte. Operationen hade gått strålande bra, trots den ganska stora benbiten som var lös i Astes bogled. Det var inflammerat men inte SÅ inflammerat. Aste var otroligt groggy och pep konstant i två dygn efter. Hon var dock inte ledsen och emlig. Hon var hög och smärtfri. 

Jag tog en veckas semester från jobbet för att kunna ha stenkoll på henne. Benen i soffan och sängen var borttagna sedan innan. Trapporna var spärrade och selen var inhandlad. Nu startade rehabiliteringen. Fem minuters promenad i SKRITT, sex gånger om dagen, skulle vi ägna oss åt. Vi kom ungefär ingenstans. Vi borde egentligen cirkulerat på tomten, men den hade vi ju sett både en och två gånger innan. Så vi gick. Till brevlådan och tillbaka. Jag fick träna på min mörkerrädsla och ta promenader även efter mörkrets intågande. Fram och tillbaka till brevlådan...