Konvalescens

För att Aste inte skulle bli helt deprimerad och klättra på väggarna så hittade vi på så mycket konvalecens-aktiviteter som möjligt. I princip varje måltid serverades på olika utmanande vis. I pet-flaskor, gömda på olika ställen i huset, i lådor och ute i snön tex.

(Bild 1 när aste äter ur kartong/påse/åpetflaska
Bildtext: Berikningsövningar för att få ut lite energi)

Vi tränade en del trixträning, dock inte så mycket för Aste använde mest sina tassar till att slå på mig när jag inte gav henne godis, och det var direkt kontraproduktivt. Dessutom var de första veckorna i princip bara vigda åt ”rehabträning”. Leden skulle kylas och värmas upp, promenaderna skulle vara korta och många, med massage, stretchning och strikt burvila efteråt. Det var snarare svårt för mig att hinna äta och gå på toa mellan rehabfixet. Dagar och veckor blev mål, ”om tre dagar får vi gå 25 minuter!”, ”nästa vecka får vi ta en promenad med inslag av trav”. Det kändes oändligt, men det var det inte.

(bild på aste med viltspårsklöv
Bildtext: Aste med sin rådjursklöv efter ett kort spår)

Vi började gå på vattentrask så fort såren hade slutit sig, och det gick mycket bra. Aste hade fått prova på trasken innan operationen så hon var bekant med vad det innebar. Första passet var på återbesök hos sjukgymnasten som tyckte det såg väldigt bra ut, och att hon kändes mjuk och fin i muskler och leder. Aste hoppade rakt upp och ned, och for runt som vanligt, och jag själv undrade vad personalen tänkte om mig då jag stundtals lät henne muppa runt, men samtidigt försökte jag hålla henne lugn och fin utan att hon skulle strypa sig själv totalt. Hon var som en studsboll och det pös ur örona på henne av all ”inaktivitet”. Den känslan är något som följt med mig hela tiden. ”Undrar om det här är okej för henne att göra” och ”undrar om de där personerna tycker jag gör fel när jag låter henne göra såhär”. Samtidigt som jag känner mig trygg med den hjälp och det stöd jag har runt omkring mig så blir jag ändå lite känslig för ”vad folk ska tro”. Man vill ju inte göra fel.

(bild 2 Aste i trasken
Bildtext: Första gången i trasken efter operationen.)
(video när aste traskar öfrsta gången?!?!)

Förutom promenader och vattentrask fick Aste träna upp sina viktiga småmuskler på balansboll, för att stärka upp kring bogen så att den får så lite påfrestning som möjligt. Just den tanken kommer följa oss resten av hennes liv, vi kommer alltid behöva träna extra för att hålla henne välmusklad i de små musklerna kring leder.
(bild balansboll
Bildtext: Balansboll är också ett bra sätt att variera övningar på, och att få hunden att bli lite mentalt trött.)

Hon fick även ha på sig klövjeväska på promenaderna, dels för att träna muskler, men också för att hon skulle kunna gå lite lugnare i koppel och inte dra. Vi tränade att ”vinka” med tassarna för att förbereda för ett mer normalt liv.

(bild klövjeväska
Bildtext: Aste travar lite med sin klövjeväska.)

Till en början fick Aste traska två gånger i veckan. Det glesades ut till en gång i veckan och vi började även planera för hur vi skulle introducera Aste till simbassängen. Efter mycket funeringar mellan mig, Jenny på simmet och Anna på ReDog kom vi fran till en plan A och B för hur vi skulle gå till väga. Planen var att se till att Aste höll frambensrörelserna så låga som möjligt eftersom det var i bogen hon hade sin OCD. Jag hoppade in i poolen och efter kom Aste.

(bild på oss i poolen)

Vi tog korta pass med att hon fick simma när jag höll emot hennes framben, och Jenny lyfte upp flytvästen bak så att hon inte skulle ”klättra” i vattnet. Efter några gånger kunde jag stå utanför poolen och begränsa frambensrörelsen, och efter ytterligare några gånger kunde hon simma själv. Vi lade ner enorm energi på att få det till att bli så bra som möjligt, och alla var vi helt slut efter dessa pass då det skulle vara så kontrollerat som möjligt. Aste är ganska energisk och envis så det var inte det lättaste att lära henne simma lugnt. Men ingenting är ju omöjligt!
(film på första egna simpasset)